Alltså det här är ju en dag som man kan ha många minnen av.
För några människor är det en bemärkelsedag, för andra en vardag som andra, för ytterligare några en dag när blixten slår ner.
För människorna på buss 804 är det möjligt att den kommer att gå till historien som ”dagen vi inte får nämna vid namn”.
Det är klart, det är möjligt att jag överdriver.
Det kan hända att ingen såg det.
Att det som de skrattade åt var något helt annat.
En rolig ordvits, till exempel, kan det ju ha varit.
En plötsligt ihågkommen Bellmanhistoria.
Den där roliga youtube-filmen där Henrik Dorsin spelar alla partiledarna.
Något sådant.
Jo, så var det säkert.
Ingen såg.
(visslar oberört)
Ingen. Såg.
De bara skrattade åt något helt annat.
Fast, ifall.
Ifall att någon såg.
Och egentligen även ändå.
(för ingen såg, ingen såg, visslar oberördare än någonsin)
Ändå, alltså.
Ändå kan det vara bra för Upplands lokaltrafik att ta till sig följande:
Alltså, det är snällt att ni använder rullisten som skall tala om vad nästa hållplats heter till att påpeka att det är bra att man har säkerhetsbälte på sig när man åker buss.
Jättebra. Snällt. Människovänligt. Förhindrar olyckor och en massa bra grejer. Jättebra. Säkerhetsbälte. Vi kan alla enas om det.
Men bara en enda pyttepytteliten grej:
vet ni vad som vore ÄNNU bättre?
Om ni använde rullisten till att påpeka för människor som kanske är lite förvirrade – OK?! – som kanske har väldigt mycket viktiga saker att tänka på – som kanske inte har tid att sitta och vara praktiska hela dagarna – som kanske – äsch – om ni använde rullisten till att hjälpa de här människorna att komma ihåg att –
tja.
Helt enkelt.
Ärligt.
Oss emellan.
Helt enkelt komma ihåg att ta av sig säkerhetsbältet innan man försöker resa sig.
Och om det får plats på rullisten kanske ni kunde påpeka att det är lite synd om man skulle trassla in sig i en två-tre andra säkerhetsbälten medan man fäktades med den förvisso imaginäre men ändå ganska otäcka spökvarelse som man upplevde liksom HÖLL FAST EN i sätet. Som om spökvarelsen inte ville att man skulle gå ut på just den hållplatsen eftersom spökvarelsens gamla fästman försvann på en postiljon som drogs precis – på just en sådan här dimmig och disig dag – precis på den busshållplatsen. För den där spökaktiga stämningen ökar liksom av att man trasslar in sig i några till säkerhetsbälten.
Och den spökaktiga stämningen ökar också av det där olycksbådande skrattet som uppstår omkring en på bussen.
Så det skulle ni kanske kunna skriva på rullisten, om det inte vore för mycket besvär.
Nej, då, ingen skrattade på riktigt.
De fick bara något slags kollektiv hostattack.
Ni vet hur det kan bli på bussar.
